Ja idag blir det lite mixade feelings.

Begravningen var fin, liten och enkel med bara dem närmaste. Och visst fälldes en tår eller två. Det är svårt att inte gråta på en begravning, stämningen och musiken gör att man lite flyter med, man fäller en tår. Kanske inte för sin egen skull men för den som levt sitt liv med personen, hela 47år hade Stina och Gunnar delat ihop, i vått och i torrt, i mot och i medgång. 47år är en lång tid och det är mycket som man varit med om under den tiden. Stackars Stina, för 4 år sedan förlorade hon sin älskade son Per-Åke (Pelle) i en elak cancer och ne gick hennes man sedan många år tillbaka bort. Även om dem inte bott ihop det sista och inte delat vardagen som innan så finns det mycket minnen och det blir ännu ett nytt hår i hjärtat, hål efter dem som gått bort.

Som jag skrev innan så har jag varit på en del begravningen med den värsta jag varit på var Pelles. Pelle kom in i våra liv när jag var runt 2-3 år, han blev ihop med min faster Barbro och från första stund så var han en i familjen. Jag och Linda älskade honom och jag vet inte hur mycket hyss vi har hittat på mot honom, rivit sönder skjortor och ja gud vet vad. Som vi tjatade på han i alla år att han skulle fria till Barbro och vi skulle vara brudtärnor. Tillslut efter många år hade dem förlovat sig, det var ett steg på vägen och alla blev så glada. Men tjatet från våran sida och att fria dämpades knappast där. Nu hade dem ju förlovat sig, varför inte gifta sig då med? Nej det fick vara. Men så en dag för 5 år sedan så berättade dem att dem skulle gifta sig. Då hade Pelle redan drabbats av denna elaka cancer och det fanns viss baktanke med det hela men såå lyckliga vi var, Äntligen skulle vi få vara brudtärnor! Vi sprang runt och letade klänningar, hittade på massa hemligheter inför vigseln och höll allt hemligt. Till saken hör att min kära faster måste alltid ha stenkoll på allting, men som hon pinades. Haha vad skoj det var. Det skulle bara vara dem närmaste i kyrkan, men vi bjöd många fler. Efter bröllopet skulle vi vara hos farmor men vi ändrade det till att vara hos mamma och pappa, ja det var mycket dem inte fick bestämma. Och så när dagen kom, gud vad nervösa vi var. Åkte till Barbro och hon fixade våra hår. Vi fixade hennes, tog på oss och gjorde oss klara för avfärd mot kyrkan. Vi blev nästan avslöjade påvägen till kyrkan. i hade stannat intill vägen för att inte komma för tidigt och då kör en klient till mamma förbi, även en klippkund till Barbro och hans registreringsskylt består av hans initialer och självklart körde dem förbi och Barbro såg detta. "Men vad gör Håkan här?" Ja du vad skulle man svara på det, "Inte en aning" Så tillslut fick vi bege oss till kyrkan och såå nervös jag var. Tänk om folket fortfarande står utanför? Men det gjorde dem inte. När vi kommer fram och prästen tar emot oss säger han "Det är lite mer folk en vad ni sa att det skulle vara" Det var bara att le och gå in genom portarna. Hade velat se deras ansiktsuttryck när dem såg alla som samlats där, för att bevittna den dagen jag och Linda så länge tjatat om =)
Barbro var så lycklig och såklart Pelle oxå. Dessa fina människor hade äntligen knytit kärlekens band....
Ett år senare orkade inte Pelle mer. Han hade blivit så dålig så han låg på sjukhuset. Varje gång han skulle upp eller ner ur sängen fick han morfin lika mycket som till en hel elefant, tänk vilka fruktansvärda smärtor han måste haft. Gör ont i mig när jag tänker på det...
Det var en lördag. 24 September 2005. Jag hade som vanligt åkt ner till Michael i varberg på fredagen. Mamma ringer mig lördag morgon och ber mig komma hem, hon anar att det inte är långt kvar. Jag vill helst inte lämna Michael men samtidigt vill jag inte vara över en timmes färd ifrån om det hände något. Så mamma kom och hämtade mig och körde mig till syrran som bodde i Majorna. Vi tog det lugnt och hade de mysigt. Varje gång telefonen ringde var vi på högspänn och väntade det värsta. Men det var aldrig det beskedet vi väntat på. Förren det ringde och klockan var kanske lite för mycket för ett vanligt samtal. Linda svara och jag ser på hennes uttryck med en gång att det är som vi befarant. Jag bryter ihop totalt, ringer Michael och gråter och gråter och gråter. Varför? Jag vill inte, men samtidigt vet jag att hade det så mycket bättre....
Vi tog taxi till sjukhuset och först vågar jag inte gå in, vill inte se det, vill inte fatta att det är sant. Men jag tar mod till mig och kliver in.. Sätter mig på en stol brevid honom och bryter ihop igen, och där satt jag, länge. En timme kanske två. Jag vet inte, ville inte släppa taget.
Begravningen ägde rum inte så långt efter, och herregud vad jag grät. Det var samma präst som nästan ett år tidigare hade vigt dem och när han säger, "För inte ens ett år sedan var vi samlade här i denna kyrka då Per-Åke och Barbro gifte sig..." Det jag önskade när dem gifte sig var att dem skulle få fira en bröllopsdag ihop, tyvärr får man inte alltid som man vill och det fick jag inte i detta fallet......

Oj vad långt detta blev...

Men som sagt blandade känslor, idag är det studenten här i stan och planen var att åka ner och kolla på när dem åker runt på sina flak och är lyckligast i världen. Men så kommer nästa slag i ansiktet, en till person har gått bort, ingen som stod mig nära men den jag älskar... Aaaa jag säger då det. Livet är inte rättvisst...Har aldrig varit och kommer aldrig bli..

Ha en fortsatt trevlig dag.

Puss